Spelberoende, även kallat spelmissbruk, är ett problembeteende kopplat till spel och dobbel. Det är också ett epitet som kan tillskrivas den spelare som fortsätter spela trots negativa konsekvenser eller trots ett begär att sluta spela. Spelmissbruk definieras ofta utifrån att spelaren själv eller en anhörig upplever att de far illa, snarare än utifrån spelarens beteende. Spelberoende av allvarligare grad kan diagnostiseras som ett kliniskt patologisk spelande förutsatt att spelaren uppfyller vissa kriterier. Patologiskt spelande är en vanlig sjukdom som kopplas till såväl sociala problem som problem inom familjen.

American Psychiatric Association (APA) klassificerar sjukdomen som en beroendesjukdom, där den som lider av sjukdomen går igenom ett liknande lidande som personer som missbrukar narkotika eller alkohol. Begreppet spelberoende har länge använts men APA föredrar benämningen patologiskt spelande, eftersom organisationen menar att det snarare rör sig om en oförmåga till impulskontroll snarare än om ett beroende.

Studier visar dock att det finns ett närmare samband mellan patologiskt spelande och användning av substanser än det finns mellan patologiskt spelande och tillstånd där brist på impulskontroll råder. Den största anledningen till detta är de beteenden hos spelberoende och många substansberoende (som inte självmedicinerar för ett annat tillstånd som exempelvis depression) försöker aktivera hjärnans belöningsmekanismer, medan beteende som är kopplat till brist på impulskontroll snarare handlar om överaktiva och malplacerade signaler från hjärnans flykt- och kamprespons.

Definition av spelberoende

Forskning som har utförts av australiensiska myndigheter ledde fram till en definition som används världen över. Detta är den enda forskningsbaserade definitionen som inte använder ett diagnostiskt kriterium. Enligt den karaktäriseras spelberoende av “flera svårigheter när det gäller att begränsa de pengar och/eller den tid som används till att spela, vilket leder till negativa konsekvenser för spelaren, för andra eller för samhället”. Den medicinska avdelningen på universitetet i Maryland definierar patologiskt spelande som “oförmågan att motstå impulser att spela, vilka kan leda till allvarliga personliga eller sociala konsekvenser”.

De flesta andra definitioner av spelmissbruk handlar vanligtvis om att beteendet är skadligt för antingen spelaren eller för någon annan på något sätt. Dessa definitioner hänger dock ofta samman med beskrivningar av vilken typ av skada beteendet kan ge upphov till eller använder sig av diagnostiska kriterier. Det finns såväl miljömässiga faktorer som genetiska sådana som kan påverka spelaren och framkalla någon form av beroende. För att diagnostiseras med spelmissbruk måste personen enligt APA ha uppvisat åtminstone fyra av följande symptom under en 12-månadersperiod:

• Har ett behov att spela med allt större summor pengar för att få den begärda kicken.
• Blir rastlös eller irriterad när han/hon försöker skära ner på spelandet eller helt sluta spela.
• Har upprepade gånger försökt kontrollera sitt spelande, skära ner på spelandet eller slutat spela, dock utan framgång.
• Är ofta upptagen med att spela (till exempel har ständigt tankar om tidigare spelupplevelser, planerar nästa spelupplevelser eller tänker ut sätt att få pengar att spela för).
• Återvänder ofta nästa dag för att jaga förluster efter att ha förlorat pengar på spel.
• Ljuger för att dölja vidden av sitt spelande.
• Har äventyrat eller förlorat ett viktigt förhållande, jobb, en utbildning eller en karriärmöjlighet på grund av spelandet.
• Förlitar sig på andra för att få pengar till att förbättra sin dåliga ekonomiska situation som orsakats av spelandet.

Biologiska mekanismer

Forskningen visar att patologiskt spelande är ett beroende på samma sätt som ett beroende av en kemisk substans. Det har visat sig att vissa patologiska spelare hade lägre nivåer av noradrenalin än andra spelare. Noradrenalin är ett stresshormon som förekommer naturligt i kroppen. Enligt en studie utförd av Alec Roy, som tidigare arbetade vid National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism, utsöndrar kroppen noradrenalin under stress, upphetsning eller spänning. Därför försöker patologiska spelare att kompensera för sin underdosering genom att spela.

Enligt en rapport från Harvard Medical Schools avdelning för beroende, utfördes ett experiment där deltagarna utsattes för situationer där de kunde vinna, förlora eller gå plus minus noll i en casinoliknande miljö. Deltagarnas reaktioner mättes med hjälp av funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Monetära belöningar i spelliknande experiment gör att hjärnans aktivering blir snarlik den som har observerats hos kokainberoende som får en dos kokain. Studier där man har jämfört patologiska spelare med substansberoende personer har visat att spelberoende uppvisar mer fysiska symptom vid abstinens.

Ett underskott på signalsubstansen serotonin kan också ge upphov till ett tvångsmässigt beteende såsom ett spelberoende. Det finns tre viktiga saker som har konstaterats efter studier på patologiskt spelande och antidepressiva läkemedel:

• Antidepressiva läkemedel kan minska det patologiska spelandet när det finns en effekt på serotonerga återupptagshämare och 5-HT1- eller 5-HT2-receptorantagonister.
• Patologiskt spelande som en del av ett tvångssyndrom kräver högre doser av antidepressiva läkemedel än vad som vanligtvis krävs vid depressionssjukdomar.
• I de fall där deltagarna inte har några symptom på oro eller depression, eller bara minimala sådana, har fortfarande antidepressiva läkemedel den effekten.